Hösten och jobbstarten

Får jag lov att presentera Vasco de la Hönshus? Hönshusets mest pålitliga och sansade invånare.





Han hade minsann god ordning på oss alla innan den här lilla filuren dök upp:


Hennes namn är Sillie. Många gånger kan man tro att hennes namn stavas "Silly", speciellt när hon skäller mitt i natten, hoppar upp på bordet, äter upp stolsben osv. Men det ska väl bli "folk" av henne med, någon dag.














Tiden går så fort. Det kändes som om jag hela tiden hade en hel evighet på mig innan jag skulle börja jobba igen efter att ha varit hemma i tre år. Jag blir lite nostalgisk nu. Jag älskar att vara fri och att vara hemma med mina barn och mina hundar. Nu ska jag ju inte jobba så mycket heller, bara två och en halv dag i veckan, så livet kommer ju inte att förändras radikalt....men ändå... September har varit fantastiskt vacker i år. Barnen började skolan och jag stannade hemma och röjde i vår djungel till trädgård. Özgür har byggt en terrass och vi har fått en liten fontän i dammen. Den största och mest fantastiska förändringen för barnen var den skrangliga trädkojan, som byggdes i hasselträdet. Helt plötsligt blev mamma och pappa mindre viktiga och bror och syster delade hemliga äventyr tillsammans. Alla måltider skulle ett tag endast intagas uppe i kojan.

Vädret var så vackert hela september så vi var ofta ute i skogen. En dag blev Deniz arg på mamma, som bara tjatade om tandborstning och påklädning och annat tråkigt. Likt Pippi Långstrump hotade han med att rymma hemifrån med sin lillasyster. Mamma blev orolig för bilarna och trafiken och sade; visst, rym hemifrån ni, men låt mig ivarjefall få köra er till skogen där det inte finns några bilar. Deniz packade en enormt stor ryggsäck med nödvändiga saker till sig själv och sin lillasyster Felicia och så bar det iväg till skogen. Seså, rym nu sade mamma och de två små liven, 3-åringen och 6-åringen begav sig in i den djupa skogen. Vad som var fascinerande var att hundarna följde efter dem. Normalt sett följer de mig, som är ledaren i flocken. Var det för att skydda barnen? Själv smög jag mig efter barnen och höll dem under uppsikt hela tiden. De trodde förstås att de var alldeles ensamma ute i skogen. Medan de åt sin picknick satt jag bakom ett träd, drack thé ur en thermos och läste en bra bok... Det är ett härligt minne. De har rymt hemifrån ett par gånger till sedan dess... Vad som fascinerar mig är hur bra de kommer överens när de är ensamma och när inte jag är med... Och att de inte är rädda...