Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr'n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hitta vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska...






Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

* * *

Höstdikt

Höst

Den nakna träden står omkring ditt hus
och släppa in himmel och luft utan ända,
de nakna träden stiga ned till stranden
och spegla sig i vattnet.
Än leker ett barn i höstens gråa rök
och en flicka går med blommor i handen
och vid himlaranden
flyga vita silvervita fåglar upp.

Hösten och jobbstarten

Får jag lov att presentera Vasco de la Hönshus? Hönshusets mest pålitliga och sansade invånare.





Han hade minsann god ordning på oss alla innan den här lilla filuren dök upp:


Hennes namn är Sillie. Många gånger kan man tro att hennes namn stavas "Silly", speciellt när hon skäller mitt i natten, hoppar upp på bordet, äter upp stolsben osv. Men det ska väl bli "folk" av henne med, någon dag.














Tiden går så fort. Det kändes som om jag hela tiden hade en hel evighet på mig innan jag skulle börja jobba igen efter att ha varit hemma i tre år. Jag blir lite nostalgisk nu. Jag älskar att vara fri och att vara hemma med mina barn och mina hundar. Nu ska jag ju inte jobba så mycket heller, bara två och en halv dag i veckan, så livet kommer ju inte att förändras radikalt....men ändå... September har varit fantastiskt vacker i år. Barnen började skolan och jag stannade hemma och röjde i vår djungel till trädgård. Özgür har byggt en terrass och vi har fått en liten fontän i dammen. Den största och mest fantastiska förändringen för barnen var den skrangliga trädkojan, som byggdes i hasselträdet. Helt plötsligt blev mamma och pappa mindre viktiga och bror och syster delade hemliga äventyr tillsammans. Alla måltider skulle ett tag endast intagas uppe i kojan.

Vädret var så vackert hela september så vi var ofta ute i skogen. En dag blev Deniz arg på mamma, som bara tjatade om tandborstning och påklädning och annat tråkigt. Likt Pippi Långstrump hotade han med att rymma hemifrån med sin lillasyster. Mamma blev orolig för bilarna och trafiken och sade; visst, rym hemifrån ni, men låt mig ivarjefall få köra er till skogen där det inte finns några bilar. Deniz packade en enormt stor ryggsäck med nödvändiga saker till sig själv och sin lillasyster Felicia och så bar det iväg till skogen. Seså, rym nu sade mamma och de två små liven, 3-åringen och 6-åringen begav sig in i den djupa skogen. Vad som var fascinerande var att hundarna följde efter dem. Normalt sett följer de mig, som är ledaren i flocken. Var det för att skydda barnen? Själv smög jag mig efter barnen och höll dem under uppsikt hela tiden. De trodde förstås att de var alldeles ensamma ute i skogen. Medan de åt sin picknick satt jag bakom ett träd, drack thé ur en thermos och läste en bra bok... Det är ett härligt minne. De har rymt hemifrån ett par gånger till sedan dess... Vad som fascinerar mig är hur bra de kommer överens när de är ensamma och när inte jag är med... Och att de inte är rädda...

Höst i hönshuset

Det känns att hösten har kommit. Då tycker vi om att sätta oss i köket, koka thé, läsa barnböcker och äta Deniz (den 6-åriga sonen) senaste skapelse fran köket. Sist var det en kladdkaka med vit choklad. Mmmm... (recept följer). Följande låt med Björn Skifs tycker jag låter extra "höstig". http://www.youtube.com/watch?v=LOj2owkg7S0

Ingredienser

100 100 g smör eller margarin
200 200 g vit choklad
3 3 st ägg
2 2 msk ljus sirap
0.5 0.5 dl strösocker eller rårörsocker
1.5 1.5 dl vetemjöl
1 1 tsk vaniljpulver eller 2 teskedar vaniljsocker
1 1 krm salt
0.5 0.5 dl kokosflingor till att bröa formen

1. Sätt ugnen på 175 grader. Blanda mjöl, socker, salt och vaniljpulver i en skål.

2. Smörj en form (gärna med löstagbar kant) om ca 24 cm och ”bröa” den med kokosflingor.

3. Smält chokladen i vattenbad och rör i det smälta smöret samt tillsätt ägg och sirap. Vispa ej!

4. Vänd snabbt ned smör-chokladsmeten i den torra bunken och rör om försiktigt.

5. Häll i smeten i formen och grädda i mitten av ugnen, ca 14-17 minuter.

6. Håll koll på kakan, den är klar när smeten precis ”stannat”. Tag ut kakan från ugnen och kyl ned den direkt i frysen ca 20 minuter (då blir den lätt att skära upp och blir perfekt kladdig).

7. Servera med lättvispad grädde eller vaniljglass.

De första tankarna

Nu sitter jag alltså här och skriver de första raderna på min blog!!! Det regnar i Bryssel idag. Var ute med hundarna i Forêt de Soignes, efter att ha lämnat barnen i skolan. Det är lugnt och tyst i hönshuset idag. Ja, det kanske vore på sin plats att förklara vad hönshuset är för något; jo alltså det är vårt hem, som för ungefär 100 år sedan var ett gammalt hönshus! Hönshuset ligger på gränsen mellan Genval och La Hulpe i Belgien. Inte långt ifrån vårt hus ligger en korsning, som förut hette "Marie Poulie" och det var alltså där hon stod Madame Poulie och sålde sina ägg. När vi flyttade hit var det en stor äng framför vårt hus och man kunde se hästar gå och beta i en hage längre upp, men precis innan vi skulle flytta in började de bygga stora serietillverkade stenvillor framför vårt lilla hönshus. Men det var inte så tokigt ändå, för då började vi anlägga en damm på andra sidan av huset, som dittills bara varit övergiven mark. Barnen älskar att leka vid dammen!!Efter Marie Poulie flyttade det in en urfattig greve i hönshuset. Det berättas att han var så fattig att han inte kunde värma upp huset och kalla vinterdagar kunde han gå och sätta sig i en gammal bil, som stod på gården för att bli lite uppvärmd av solens strålar! Men grevetiteln hade han ivarjefall! Sedan kom ett par hit; Marc och Eric och de renoverade huset och lade till delen i trä, som man kan se på bilden!

Det finns inte längre några höns här (jo ett tag hade vi faktiskt höns här, men de blev tyvärr uppätna av räven. De var vingklippta och när räven kom hade de inte en chans att fly. Stackarna!) De enda djur, som finns här nu är våra två portugisiska vattenhundar. Sedan får vi se om vi får hit en american-curly ponnyhäst också. Det är ivarjefall min dröm.